BONKS filosofi

BONK I BÖRJAN

Historien om BONK tar sin början 1971 i en sandlåda med Stockholms idag dyraste utsikt. I Bastuparken, idag Ivar Los park, satt fem mammor och deras barn som saknade plats inom den kommunala barnomsorgen. I en artikel i Tidningen Vi från 1984 berättar de hur de beslutade sig för försöka finna en gemensam lösning och “knallade upp till Tekniska Nämndhuset och lyckades prata omkull en misstänksam men intelligent byråkrat.” Lydia är ett av BONK-barnen på avdelningen Undantaget 2018.

Hennes farmor Katarina Eklund var en av dem som satt i sandlådan i ”Bastis” och smidde planer. Allt medan hennes farfar Olle Adolphson skrev sånger om ett Södermalm i förändring. Hennes pappa Linus var ett av de nio barn som inhystes i Bonks första lokal, ett rivningskontrakt på Bellmansgatan 7. Varje familj bidrog med 50 kronor i månaden för hyran och turades om att stå för maten och ta hand om barnen. “När man startade flöt allting och det fanns egentligen bara en grundidé: att barnen och föräldrarna skulle få vara ihop, och att barnen skulle vänja sig vid olika vuxna. Det blev en sorts storfamilj som långsamt växte, i och med att ryktet om Bonk spred sig.” säger en av föräldrarna i samma artikel i Tidningen Vi.

DET LJUVA 70-talet

När BONK startade 1973 var det som ett av Sveriges första föräldrakooperativ. BONK-barnen var inskrivna på Södermalmsskolans deltidsförskola, men saknade omsorg på eftermiddagarna därav fanns det ett behov att hjälpas åt föräldrar emellan. Till en början var kooperativet litet och föräldrarna turades om att arbeta som pedagoger. Förskolan låg då på Maria Trappgränd i en stor lägenhet på nedre plan med en innergård där barnen fick vara om de inte lät så högt (!), vilket gjorde att man oftast var i just Bastis, idag mer känd som Ivar Lo-parken. Efter ett par år öppnade man på heltid och anställde utbildad personal. BONK bestod då av en syskongrupp och en avdelning för fritidsbarn som hade sin verksamhet i en annan lägenhet på samma gård.

Efter tre år flyttade verksamheten till Hornsgatan 32, samma hus som Ellens bageri, spelplats för 70-talets kultserie Tårtan. Först nu sökte man och erhöll statsbidrag. Beslutet föregicks av omfattande diskussioner: “Vi var väldigt rädda för bidrag till att börja med. Vi trodde att den dag vi skulle ta emot bidrag, den dan skulle man börja diktera villkor för oss” säger en av de intervjuade i Tidningen Vi.

Samma artikel vittnar också om att det inledningsvis såg radikalt annorlunda ut än idag. Här berättas om en fest där mammorna klädde ut sig till prostituerade, “Tant Catharina var utklädd till bordellmamma: hon var häftigast. Men det var på 70-talet, innan man fick statsbidrag.” 

Att föräldrarnas ekonomiska situation skilde sig åt redan då fångas i ett citat av en annan förälder i samma artikel: ”En hake var att någon av föräldrarna måste kunna sätta av någon dag i veckan. Och den dagen man jobbade på Bonk skulle man laga käket till ungarna. Det gjorde att det blev variation: ena dagen fick dom lövbiff med bearnaise-sås, nästa dag blev det blodpudding”.

Det hände också, då liksom nu, att föräldrar spårade ur och inte ställde upp på sina arbetsdagar. I samma Tidningen Vi-artikel konstateras att det i debatterna som följde, om huruvida barn till knäppa föräldrar skulle få vara kvar, det som vi hoppas kommer att fortsätta gälla på BONK, till slut slogs fast att det var just barn till knäppa föräldrar som skulle tas om hand.

BONK på 80-talet – Kooperativ eller aktiebolag?

På 80-talet blev tongångarna annorlunda och de så kallade ur-BONKarna hamnade i konflikt med nytillkomna föräldrar som ville driva Bonk som ett aktiebolag. Just detta – om förskolor skulle tillåtas drivas med vinst eller inte – var en fråga som diskuterades livligt även på riksdagsnivå. Även här spelade BONK viss roll och blev något av ett politiskt slagträ i debatten. 

Nationalekonomen och journalisten Sigfrid Leijonhufvud hade sin son på BONK och på ledarplats i Expressen konstaterade han 1984: “De offentliga bidragen för detta kombinerade dag- och fritidshem är mindre än hälften av kostnaderna per barn i den reguljära barnomsorgen i kommunen.” BONK blev satt som ett exempel och framhölls “å ena sidan som en bidragande orsak till att problematiken med bristande antal barnomsorgsplatser stjälptes över på individen, å andra som en plats där föräldrar utan vinstintresse kollektivt bidrog till att ta ansvar för sina barn”. På frågan om det just inte bara är priviligierade familjer som har möjlighet att starta föräldrakooperativ svarar Katarina Eklund i en annan artikel i Dagens Nyheter 1984: 

“Vi är en blandad samling där de flesta yrken är representerade. Här finns också ensamstående föräldrar. Jag vet att vem som helst skulle kunna göra samma sak som vi om man bara är beredd att satsa sig själv. Det är ingen semester att driva eget dagis. Men man får väldigt mycket i utbyte”.

 Detta är om något fortfarande en känslig fråga. 2011 utkom Mats kamp av serietecknaren Mats Jonsson, en skoningslös skildring av ett illa kamouflerat BONK, där han under några år hade sin dotter. Boken väcker frågor som är outredda än idag: Är Bonk bara en lekplats för de priviligierade och deras barn? Finns där överhuvudtaget utrymme för mångfald?